Äsch, grabben är inte ensam.. 

 

Han har sin bästa vän, han har sitt gäng med vänner.

Så att säga att han är ensam är väl att ta i. 

 

Men någonting saknas, som vanligt. 

 

Det har alltid varit likadant, alltid har någonting saknats. Allt i hans liv är bra, han har inte haft ett mödosamt liv på något sätt, ändå kommer detta jävla gnällande. Han tycker synd om sig själv. Han har ingen jävla rätt att tycka synd om sig själv, allt har varit bra. Allt har alltid varit bra. 

 

En vän till honom sa tidigare denna kväll, "Varje individ känner olika, det kan finnas biologiska faktorer som påverkar hur vi känner". Han tänker på detta påstående och inser att han kanske inte behöver vara så hård mot sig själv, att han kanske får känna sig dålig, trots att han aldrig varit med om riktig missär. 

 

 

Nej, säger han högt för sig själv. Det får han inte, han har inte den rätten.