För att uppdatera mitt senaste inlägg lite, att inte flörta är ganska awesome och jag tycker att det går väldigt bra.

Jag brukar inte stöta på folk hela tiden, men det är min inställning som känns bra.
Jag bryr mig liksom inte.

När jag ska skriva drar jag alltid upp min persiensak så att jag ser stan, det är nästan enda gången som den faktiskt är uppdragen..
Jag lyssnar alltid på musik också, helst någonting som är lite deppigt, men ändå inte så att man blir ledsen av det. Inte för att det känns som att jag skulle kunna bli ledsen just nu.
Men ändå.

Imorgon är det hagafest.. Jag ska dit, även fast jag hade pisstråkigt förra gången.

Det berodde väl mycket på hur mitt liv såg ut just då.. Wow, Johanna, osv.

Nu när jag tänker tillbaka var jag fan deprimerad.

Det kanske låter som att jag klagar på Johanna nu men så är det verkligen inte, hon är en underbar person och jag hoppas att hon får det bra.

Men allt det där, det är nog inte för mig.
Det är nog meningen att jag ska vara singel, iallafall tills jag träffar den rätta. Sen kan man ju alltid leta, man kan ju inte veta direkt om det är just den rätta, men man behöver ju inte gå in för seriöst om man är osäker.

Jag trivs nog ganska bra med att vara ensam, det är jag mot världen så att säga.

Misstolka inte, jag har skrivit förr att jag älskar nya människor och det gör jag fortfarande. 
(För övrigt har jag kommit fram till att jag väldigt ofta gör bort mig när jag presenterar mig för folk men det gör inget, det är en del av min chaaaarm).

Jag älskar mina vänner, men jag trivs själv.

Puss.